Berättelsen börjar med Kabira som möter Iskan, visirens son, under kryddmarknaden det året hon fyller nitton. Hon fängslas av honom, han fängslas kanske av henne, men än mer av källan Anji som ligger på Kabiras familjs ägor. Anji är en källa som skänker både liv och död och i vars vatten man kan läsa glimtar av framtiden. Dess hemligheter förvaltas av Kabira, den äldsta dottern, men snart har hon berättat dem alla för Iskan.
Och så börjar en berättelse om grymhet och makt, om förlust och sorg och nästan outhärdligt lidande. Den berättas av de starka kvinnor som av olika skäl tillfångatas och transporteras till det palats Iskan bygger i Ohaddin, vid källan Anji (nu tillbommad och låst för alla andra utom Iskan och hans söner).
Så går åren för Kabira, den försmådda första hustrun, sedan länge uppgiven och uppfläkt i sitt innersta och berövad sina barn. Med åren får hon några som hon kunde kalla vänner – om hon klarade av att tänka en sådan tanke – och när fler starka kvinnor anländer till palatset börjar de smida planer på flykt. Men vem kan undkomma Iskan, den svartögda man som druckit av källans svarta vatten så att han nu kan bestämma över liv och död?
När berättelsen börjar vet vi hur den ska sluta: på ön Menos, i Röda klostret. Det här är nämligen en historia om hur klostret grundades, om vad de första kvinnorna på Menos genomled för att skapa en fristad för sina efterföljare: en plats där kvinnor kan leva tillsammans och lära sig nya saker, utan att någonsin behöva frukta våld eller förföljelse.
I Naondel väver Maria Turtschaninoff en tjock och skimrande matta av berättelser, vackra och grymma, och i Iskan har hon skapat en skurk som hör till de intressantaste och mest fasansfulla i fantasylitteraturen, en riktig fallen ängel.
Både språkligt och strukturellt fungerar den här berättelsen från början till slut. Här finns ingen tomgång och inga ointressanta personer. Tvärtom – om något klander ska riktas mot bygget är det att det hade kunnat vara längre, en del av kvinnorna hade jag gärna läst mer om.
Samtidigt är det här uttryckligen en kollektiv berättelse, en skildring av hur enskilda plågade kvinnor hittar varandra och bygger upp något nytt. I centrum, väntande i skuggorna, står den unga Iona, flickan som är uppfostrad att bli ett villigt offer för att hennes folk ska ha välstånd.
Jag ska inte avslöja hur det går, bara att Maria Turtschaninoff löser det mästerligt. Det är bitvis nästan olidligt spännande, ibland plågsamt att läsa och sedan vackert och stort och meningsfullt, som riktigt god fantasy ska vara. Sublimt, alltså. Den här boken kommer att bli stor överallt.
BOK
Naondel. Krönikor från Röda klostret
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Förlaget 2016